American Impressionist Painter, 1849-1916 American painter and printmaker. He received his early training in Indianapolis from the portrait painter Barton S. Hays (1826-75). In 1869 he went to New York to study at the National Academy of Design where he exhibited in 1871. That year he joined his family in St Louis, where John Mulvaney (1844-1906) encouraged him to study in Munich. With the support of several local patrons, enabling him to live abroad for the next six years, Chase entered the Kenigliche Akademie in Munich in 1872. Among his teachers were Alexander von Wagner (1838-1919), Karl Theodor von Piloty and Wilhelm von Diez (1839-1907). Chase also admired the work of Wilhelm Leibl. The school emphasized bravura brushwork, a technique that became integral to Chase's style, favoured a dark palette and encouraged the study of Old Master painters, particularly Diego Velezquez and Frans Hals. Among Chase's friends in Munich were the American artists Walter Shirlaw, J. Frank Currier and Frederick Dielman (1847-1935)  Related Paintings of William Merritt Chase :. | Studio | Girl in White | Back of body | Self-Portrait | Lydia Field Emmet |
Related Artists:
FRANCKEN, Ambrosius
Flemish painter (b. ca. 1544, Antwerpen, d. 1618, Antwerpen).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Francesco Albani
(March 17 or August 17, 1578 COctober 4, 1660) was an Italian Baroque painter. Born at Bologna, his father was a silk merchant who intended to instruct his son in the same trade; but by age twelve, Albani became an apprentice under the competent mannerist painter Denis Calvaert, where he met Guido Reni. Soon he followed Reni to the so-called "Academy" run by the Carracci family: Annibale, Agostino, and Ludovico. This studio fostered the careers of many painters of the Bolognese school, including Domenichino, Massari, Viola, Lanfranco, Giovanni Francesco Grimaldi, Pietro Faccini, Remigio Cantagallina, and Reni. In the year 1600, Albani moved to Rome to work in the fresco decoration of the gallery of the Palazzo Farnese, being completed by the studio of Annibale Carracci. Rome, under Clement VIII Aldobrandini (1592-1605) was exhibiting some degree of administrative stability and renewed artistic patronage. While pope Clement was born from a Florentine family residing in Urbino, his family was allied by marriage to the Emilia-Romagna and the Farnese, since Ranuccio I Farnese, Duke of Parma had married Margherita Aldobrandini. Parma, like Bologna, are part of the Region of Emilia-Romagna. Thus it was not surprise that Cardinal Odoarde Farnese, Ranuccio's brother, chose the Carraccis from Bologna for patronage, thereby establishing Bolognese predominance of Roman fresco painting for nearly two decades.